Why we divide the work in our family

 I just never cease to be fascinated by dogs and their behaviour. Becca is probably one of the kindest souls I ever met. We have made really scary things togehter, like walking over a swaying suspension bridge, but with every walk over it - she grows with bravery. There are things she hates, nail clippers is one, but if she just close her eyes it's okay. She is an amazing dog!

As she is almost 3 years old she naturally have a history and some luggage that can clinch with my way of behaving and training. She can't figure it my history, but I can always try to figure out hers and how to work around our issues. And as I have that upper hand in this case it is my responsibility to try to solve my malfunctioning behaviour against her. She can't change her knowledge but I can change my approach.

Through out the years Martin and I have split up the training of our dogs so that we both get to do what we are most interested in and we are lucky enough to not share the thing that makes us tick*. So after doing the mentality test of our puppies I normally start working with those we intend to keep. And as my body is a fragile one with a tendency to scream of pain, it is when we come to field training with actual bird contacts that must be controlled that Martin take over.  I do work with live birds too, but that is when the dog is young and there are no rules at all, no stop signal, no need to stop or point and not stop them from flushing. That part I work with separately and not until the retrieving is settled - there can't be any throwing and retrieving as soon as that stage is reached (any moving object mean STOP after that).

I love challenges and retrieving and contact is what I've found the hardest to achieve, both for me but also for those teams I have seen working in the field. So I usually work with the puppies and youngsters and put the biggest effort in to those areas. That's my 'thing'.

But now I'm puppy training an adult and that have forced me to think outside the box and to adjust and adapt, a lot! I use to start indoors with retrieving and contacts, and with an adult I had to put in three times the amount of time that I usually use on a puppy. The puppies most often have a hard time going from touching to lifting the object that I want it to retrieve- this time I spent most time on making the object interesting at all. Which is quite natural as most of us tend to throw objects for the dog to retrieve way too long, it's just baby's that need that part and when they get older I tend to use it as a test of how steady the dog is or with slow retrieving as a reward after an excellent return, if I use it a.

When it comes to contact I traditionally spend a lot of time waiting for the puppies to lose what ever occupies their interest at the moment, with an adult that has had the opportunity to both search, point and flush birds, I have to take all that out of her mind to be able to make her start focus on me. I'm the new and less interesting thing in her life and I have to work on becoming more important than any game. And most of us tend to put more effort into making the dog hunt than on being able to control the on and off button, the problem with that is that the dog is never able to just relax and take a walk. Every dog needs that or it will be stressed out. It is the same as if you were working all day, all week all year - you burn out... It doesn't matter if it's a dachshund or a spaniel, a guard dog or a heeler, it needs to be able to just relax and be able to relying on the owner being able to take control and be in charge. And the younger the dog the longer those breaks from work has to be.

But why? Why do I spend all that time on retrieving and contact? In this case Becca gladly ran out, fetched and went to show off her treasure. She would come in eventually, but had a tendency to put the retrieved thing down before she came in. I know where that pattern has a tendency to land. Especially when you have a wounded bird and are on a trial. We have had one who started eating the ears of the rabbits, one who dug them down, one who just marked them with urine, one who refused carrying anything under a kilo and one who knew that you will never ever be able to fetch me. Yep we have been through most kinds of failing retrievers. (But the one who taught me the most was the young lady that refused to take anything I wanted her to retrieve but carried everything else*).

Well when it comes to retrieving in real life and during hunting the dog rarely ever see were every bird fall, if it even see any of them. So retrieving is seldom about fetching, it's about searching and carrying (even a biting goose). 
And to be able to send the dog out in an area where we hunt and where there are more birds than those who have been shot, it must be able to stop hunting, start focus on my directions even though there are 25 birds around its feet.

So to me being able to control the retrieving in all situations is important, and we are working on it. There's slow progress and she is actually faster coming in than running out at the moment, which I'm very pleased with.

If it will work and we reach our goals and if my way has been the right way to get there - well only time will tell, I guess. 

*No we have not allways divided the work of the dogs, it is mainly bitches that is "too eager to please" that have had a tendency to be mine for a long time as they find Martin a bit too dominant and if he askes the to retrieve, they just answer "if you want it it is yours, everything I have is yours, just take it" and that can be a bit difficult to get that to work. But with the rest of the dogs we work in parallel

*Well what did I learn from Ellen Or Goldflame's Fiddely-Diddely-Doo that was her pedigree name. I had to start focus on "Not to want the retrieved thing", as long as I don't want to have it, not take it off the dog, instead focus on giving it back it worked. I avoid taking anything from these dogs, I just incurage them to carry on and tell them that they are "good rertrieve", I never go and meet a young dog. I turn them my back and they have to force it on me. That way most dogs stop showing off and become currios. With Ellen I had to lie on my back before she deared to come close to me with anything.
And I had to wait extra long to be able to loan anything she retrieved, but by switching to better and more precisous things ans slow progress it worked - and finally she retrieved "not only the things I did NOT want to have"  ;)

Orsaken till att vi delar upp arbetet i vår familj

J​ag upphör aldrig att fascineras av hundar och deras beteende. Becca är förmodligen en av de snällaste själar jag någonsin mött. Vi har gjort riktigt läskiga saker tillsamman, som att gå över en gungande hängbro, men med varje promenad över det hon växer hon och blir allt modigare och nu går hon glatt över, fastän jag och Martin går i otakt och hela bron hoppar. Det finns saker som hon hatar, klotången är en av dem, men om hon bara får blunda så är det okej att klippa klorna. Hon är en fantastisk hund!
Eftersom hon är nästan tre år gammal så har hon naturligtvis en historia och en del bagage som kan gå i clinch med mitt sätt att bete mig och träna hundar. Hon kan inte lära sig min historia, men jag kan alltid försöka lista ut hennes och hur man arbetar runt våra "problem". Och eftersom jag har att övertaget i detta fall, är det mitt ansvar att försöka ändra mitt beteende gent emot henne. Hon kan inte ändra sin erfarenheter, men jag kan ändra min inställning.

Genom åren Martin och jag har delat upp utbildningen av våra hundar* så att vi båda får göra vad vi är mest intresserade av och vi har turen att det inte är samma sak som vi taggar på. Så efter att ha gjort mentalitet test av våra valpar (vid 7 veckors ålder) börjar jag normalt arbetar med dem som vi har för avsikt att behålla. Och eftersom min kropp är en skör variant med en tendens att skrika av smärta, så är det när vi kommer till praktisk utbildning med verkliga fågel kontakter som måste kontrolleras som Martin brukar tar över. Jo då jag arbetar med levande fåglar också, men det är när hunden är ung och det inte finns några regler alls, ingen stoppsignal, i läget där jag inte behöver stoppa eller hindra eller begränsa dem från att stöta fågel. Stadge delen arbetar jag med separat och inte förrän apporteringen är befäst - det finns inget kasta och hämta när detta stadium har nåtts (ett objekt i rörelse innebär stopp efter det).

Jag älskar utmaningar och "apportering & kontakt" är vad jag har tyckt har varit svårast att lyckas med genom åren, både för mig men också för de team som jag har sett arbetar ute i fält. Så jag brukar jobba med valpar och unghundar och lägga den största arbetsinsatsen på dessa områden. Det är min "grej" så att säga.

Men nu gör jag valputbildning på en vuxen och det har tvingat mig att tänka utanför boxen och att anpassa mig, en hel del! Jag börjar alltid inomhus med apporterings och kontakt träning. Med en vuxen hund var jag tvungen att lägga ner tre gånger så mycket tid som jag brukar lägga på en valp. Valparna har oftast svårt att gå från "att röra" till "att lyfta objekt" som jag vill att det ska apportera - denna gång fick jag tillbringa mest tid på att "göra objektet intressant" alls. Vilket är ganska naturligt eftersom de flesta av oss hundtränande människor tenderar att kasta föremål (för hunden att hämta) alldeles för länge, det är bara riktigt små valpar som behöver denna del. När de blir äldre jag tenderar att använda det som ett test av hur bra stadgan sitter eller på en hund med långsam avlämning som en belöning (men då bara efter en god avlämning, om jag använder det alls).

När det gäller att kontakt-träning så brukar jag traditionellt tillbringa mycket tid på att vänta ut valparna. Vänta på att de ska släppa focus på allt som råkar uppta deras intresse just då. Med en vuxen hund, som har haft möjlighet att både söka, stå för och stöta fåglar, så måste jag ta bort allt som kan räknas som eller kallas för jakt, ur hennes sinnen, för att kunna få henne att börja lägga sitt fokus på just mig. Jag är ny och en mindre intressant sak i hennes liv och jag måste jobba på att bli viktigare än något byte eller vittring. Och de flesta av oss tenderar att lägga ner mer tid på att få hunden att jaga än att kunna styra på och av-knappen, problemet som uppstår i och med det är att hunden aldrig lär sig att bara slappna av och ta en promenad. Varje hund behöver kunna det, annars kommer den att bli stressad. Det är samma sak som om du kände dig pressad att arbeta hela dygnet, varje veckan, året runt - du bränner ut dig... (Jag vet av egen erfarenhet). Det spelar ingen roll om det är en tax eller en spaniel, en vakt- eller vallhund, den måste lära sig att bara slappna av och kunna förlita sig på ägaren tar kontroll och är den som är ansvarig. Annars blir den skällig, vaktig, destruktiv och orolig. För den yngre hunden måste dessa pauser från arbetet måste vara längre och tätare än för en vuxen hund.

Men varför? Varför jag tillbringar all denna tid på att jobba med "Apportering och kontakt"? I det här fallet med just Becca så ville hon gärna springa ut, hämta och sen köra race runt i trakten för att visa upp sin nyfunna skatt. Hon kunde komma så småningom, men hade en tendens att lägga ner den hämtade sak innan hon kom in. Jag vet tyvärr var det mönstret har en tendens att landa i slut ändan. Särskilt när du har en skottskadad fågel och är på jaktprov. Vi har haft en som började äta öronen av kaninerna på släpspåret, en som gärna grävde ner apporterna, en som bara märkte dem med sin urin, en som vägrade bära något under ett kilo och en som visste att du aldrig någonsin kommer att kunna ta mig. Japp vi har gått igenom de flesta typer av misslyckade apportörer. (Men den som lärde mig mest var den unga damen som vägrade att ta något jag ville att hon skulle hämta men bar allt annat *).

När det gäller att hämta eller apportera i verkliga livet och under jakt så får hunden sällan om någonsin chansen att se var varje fågel faller, om det ens se någon av dem. Så apportering handlar sällan om att bara hämta, det handlar ofta om att söka och bära eller ta direktiv för att göra det (även om apporten är en bitande ilsken skadskjuten gås).
Och för att kunna skicka hunden, inom ett område där vi jagar och där det finns fler fåglar än de som har blivit skjutna, måste den kunna sluta jaga, och istället börja fokusera på min direktiv även om den har 25 fåglar som rusar runt deras fötter .

Så för mig är förmågan att kunna styra hämta i alla situationer som är viktigt, och vi jobbar på det. Det går långsamt och hon är faktiskt snabbare in än att sticka ut just nu, vilket jag är mycket nöjd med. Målet är att hon gör ett noggrant jobb på utvägen och sen levererar snabbt.

Om det kommer att fungera och vi når våra mål, om min väg har varit den rätta - det får väl tiden utvisa...
​
* Nej vi har inte alltid delat upp vårt arbete kring hundarna, det är främst tikar som är "för angelägna att behaga" som har haft en tendens att vara mina under en längre tid eftersom de finner Martin lite för dominant och om han ber om något så har de en tendens att svara "om du vill ha det sä är det ditt, allt jag mitt är ditt, bara ta det" och det kan vara lite svårt att få det att fungera. Men med resten av hundarna vi arbetar parallellt.

* Och vad lärde jag mig av "Ellen" eller Goldflame s Fiddely-Diddely-Doo som var hennes stamtavle namn. Jo jag var tvungen att börja fokusera på "att inte vilja ha den hämtade saken", så länge jag inte vill ha det, inte tog det från hunden, utan istället fokusera på att ge tillbaka det, fungerade. Jag undviker att ta något från dessa hundar, jag bara uppmanar och peppar dem till att fortsätta bära och tala om för dem att de är "bra apport" . Jå går aldrig ut och möter en apporterande ung hund. Jag vänder dem istället ryggen och de måste på så sätt tvinga apporten på mig. På så sätt har hitintills de flesta hundar sluta "springa bygden runt och visa upp sina skatter" utan istället blir de nyfikna på vad jag håller på med. Med just Ellen var jag tvungen att lägga mig på rygg innan hon vågade komma nära mig med någonting.
Och jag var tvungen att vänta extra länge för att kunna låna något hon hämtat, men genom att byta till bättre och mer värdefulla saker och jobba  långsamt så fick vi det att fungera - och slutligen hämtade hon "inte bara de saker som jag inte vill ha" 😅