Yes I know that I´m stubborn, and that after 3 months of work one can not call this a success - but it doesn´t matter. I´m so pleased that finally she does it- actually fetch a thing that I have decided is the object to be fetched and gives it to my hand. I work with positive reinforcement and only praise and treats when I start with the retrieving training of a puppy. I started that of when trying to get a Shih tzu to retrieve after failing on a spontainious carrier of the american cocker breed. And from that it has never failed me, until Edda came along. She gladly carries, anything, but not to me and not what i tell her to carry. So I guess by this day she has eaten about 3 kilos of meat balls and a bunch of other treats and we have been stuck in:
​- I go to the thing, I might chew on it, perhaps lift it up and that is it! Soooooo frustrating. And about three weeks ago she ended up in a fight with Iza about, well just anything, and all of a sudden she started to carry and dropping it by my feet. Then yesterday after getting me so damn angry with her about pulling the leash, she all of a sudden gives me the retrieve. She likes when I´m angry? Or more likely, she needed to be put in place, reminded who is in command and is way to young to have any room to make choices of her own.

Edda is in other words, the total opposite of Iza, who works better the more responsibility and trust you put in her. Like yesterday, we were working with the quails, and a flying quail mean that you shall lie down with your head between your paws. She knows this, but I thought she was a bit "sloppy" so I sneaked up around a corner of the house, called for her to come to me and let a quail fly around the corner - guess what, she lay flat down even in the air, and landed with a thump. I just love that girl!!!

Ja, jag vet att jag är envis, och att efter 3 månaders arbete kan man inte kalla detta en framgång - men det spelar ingen roll. Jag är så glad att slutligen hon it faktiskt hämta en sak som jag har bestämt är det föremål som ska hämtas och ger den till min hand. Jag arbetar med positiv förstärkning, bara beröm ochgodis när jag börjar med apporterings utbildningen på en valp. Jag började med den här metoden efter att försökt få en Shih tzu att apportera (det fanns liksom inget vilt eller föremåls intresse där) men framföra allt efter att ha misslyckats på en spontant bärande amerikansk cocker. Och från den dagen har metoden aldrig har svikit mig, tills Edda kom. Hon bär gärna, vad som helst, men inte till mig och inte det jag bett henne om att bära. Så jag antar att hon fram till denna dag har ätit ca 3 kilo köttbullar och en massa andra godsaker och vi har fastnat i:
- Jag går till saken, kan jag tugga på det, kanske lyfta upp och det är det! Såååååå frustrerande. Men så  ungefär tre veckor sedan hamnade hon i en fight med Iza om, ja vad det nu var, och helt plötsligt började hon att bära och släppa saker framför mina fötter. Sedan igår efter att få så förbaskat arg på henne för att hon envisades med att dra i kopplet, så började hon helt plötsligt ger mig föremål. Hon gillar när jag är arg? Eller mer troligt, hon behövde sättas på plats, påminnas om vem som är chef och är
för ung för att ges något utrymme att fatta egna beslut.

Den totala motsatsen till Iza, som reagerar med att jobba hårdare, bättre och mer noga desto mer ansvar och lita på dig sätta in henne, desto bättre hon arbetar. Som igår, vi arbetar med vaktlar, och då en flygande vaktel ska betyda ligg ner med huvudet mellan tassarna. Hon vet det men jag tyckte att hon var en lite "slarvig" så jag smög upp runt ett hörn av huset, kallade in henne och låta en vaktel flyga runt hörnet - gissa vad, hon låg platt ner redan i luften och landade med en duns. Jag bara älskar den tjejen !!!